FAKTA: Det här säger utredningen om högspecialiserad vård

Av | 2 december, 2015

Det är just nu många som hänvisar till utredningen om högspecialiserad vård som nyligen presenterades.  Oftast görs det av dem som med ljus och lykta söker argument för att avveckla verksamheter i Västernorrland.

Men få verkar ha läst utredningen längre än till sammanfattningen.

Vi har gjort det.

Högspecialiserad vård berör ca 4-5 % av den totala slutenvården i landet

För det första kan det vara intressant att ta del av vad som här högspecialiserad vård. Utredningens förslag till definition är,

”Högspecialiserad vård är komplex eller sällan förekommande hälso- och sjukvård som bedrivs av landsting och som kräver en viss volym och multidisciplinär kompetens, samt i förekommande fall stora investeringar eller höga kostnader för att kvalitet, patientsäkerhet och kunskapsutveckling ska kunna upprätthållas och ett effektivt utnyttjande av hälso- och sjukvårdens resurser uppnås. Högspecialiserad vård indelas i nationell respektive regional högspecialiserad vård.”

Redan där kan vi faktiskt stryka bort de flesta verksamheterna på samtliga sjukhus i Västernorrland. De omfattas inte av den definition av ”högspecialiserad vård” som utredningen tagit fram. T.ex. verksamheten inom BB- och Kvinnokliniken är inte ”sällan förekommande” osv.

Utredningen har grupperat 368 olika avancerade operationer i grupper som homogena, alltså innebär åtgärder på samma organ eller vävnadstyp. Av dessa har man identifierat 77 grupper som är särskilt avancerade. Dessa 77 operationsgrupper utgör 3,7 % av alla slutenvårdsoperationer.

Det är inte bara operationerna utan även diagnostiken och psykiatriska åtgärder som utredningen vill centralisera. Totalt berör uppger utredningen att deras förslag berör 4-5 % av verksamheten i den slutna vården i hela landet. Utredningen gör inga nedslag mer än ett löst antagande om den regionala sjukvården och konstaterar samtidigt att förändringar i den kommer att påverka t.ex. akutsjukvården.

Utredningen konstaterar också att det inte är sjukhusets fysiska storlek som är det viktiga utan hur många operationer som en kirurg eller teamet kring en kirurg gör. Det är inte så viktigt om ett jättestort sjukhus med många anställda gör 2000 operationer om den enskilda kirurgen bara gör 20.Omvänt betyder att ett litet sjukhus där ett fåtal kirurger gör många operationer kan vara bättre än det fysiskt stora sjukhuset.

Det är alltså antalet kirurgiska ingrepp som görs av den enskilda kirurgen som anses vara viktig. Utredningen pekar på att det är bra om kirurgen och teamet runt denne gör 30 operationer per år (det finns ett betydande kritik mot just siffran 30 operationer/år. Se nedan).

Stora sjukhus är inte automatiskt bättre

Utredningen konstaterar också följande,

”Stora sjukhus har inte alltid de bästa resultaten, vilket tyder på att hög personalrörlighet, höga kostnader och andra effektivitetsproblem gör att de inte lyckas utnyttja fördelarna av höga volymer”.

Känns beskrivningen ovan bekant med något av de sjukhus som du känner till?

Vidare säger utredningen inget om VART den högspecialiserade vården ska bedrivas. Utan ger bara förslag till hur den processen för att centralisera den KAN utformas.

Utredningens huvudpoäng strider mot det tidigare tjänstemannaförslaget

Utredningen säger inte heller NÅGOT om att verksamheter NÅGONSTANS ska avvecklas eller centraliseras. Utan vill att Socialstyrelsen ska få ett tydligare ansvar för att driva, samordna och besluta om vilken hälso- och sjukvård som ska koncentreras. Detta är utredningens huvudpoäng.

Trots att vissa landstingschefer valt att ”tolka” utredningen som att dem ska börja flytta och centralisera verksamheter så säger utredningen precis tvärtom. Frågan ska lyftas över deras huvuden. Det ska vara Socialstyrelsen som med sin kompetens och överblick som ska besluta om vilken vård som ska centraliseras. Utredningen går så långt att den också föreslår att landstingen ska förlora kontrollen över den högspecialiserade vården och ansvaret ska ligga på Socialstyrelsen.

Utredningen föreslår också att det bildas ”sakkunnigegrupper” bestående av profession- och patientställföreträdare. Dessa ska inventera all specialist hälso- och sjukvård för att bedöma vilken vård som behöver koncentreras på nationell och regional nivå.

Invänta storregionerna

Utredningen välkomnar också att det ska bildas nya storregioner eftersom detta kan förenkla den regionala samordningen i de befintliga sjukvårdsregionerna. Det förefaller vara mindre genomtänkt att innan storregionerna börja skära ner i vården och centralisera verksamheter när man idag inte har någon aning om hur regionerna kommer att se ut.

Spara människoliv

Utredningen gör ett antagande om att ca 500 dödsfall i hela landet skulle kunna undvikas om den ”högspecialiserade vården” centraliseras. Det motsvarar runt 12 personer i Västernorrland.

Samtidigt är det 35 personer som dör av vårdskador i Västernorrland till följd av överbeläggningar och bristen på vårdplatser.

Att då avveckla välfungerande verksamheter och minska vårdplatserna i Västernorrland känns orimligt.

Det är inte i Norrland verksamheter ska avvecklas

Intressant är också att utredaren Måns Rosén säger uttryckligen till Dagens Medicin att det inte är i Norrland som verksamheter ska avvecklas eller läggas ner. Det är i Södra Sverige som han ser möjligheter att minska ner på akutsjukhusen. Det är också viktigt att notera att utredaren själv också påtalat vikten av stora infrastruktursatsningar för att säkerställa att alla kan tryggt ta sig till sjukhusen ifall man väljer att också centralisera övrig specialistvård.

Kritik mot utredningens slutsatser

Det kan också vara intressant att veta att det finns en betydande kritik inom läkarkretsen på utredningens krav att varje kirurg ska göra minst 30 operationer av varje slag.

Bland annat menar Thomas Troeng medicinskt rådgivare och Ulf Haglund, professor emeritus i kirurgi att de studier som utredningen bygger på är gjorda med ”rätt svag metod”,

”Många av dessa studier var gjorda med en rätt svag metod. Ofta har man jämfört det antal sjukhus som gjort färre än medianvärdet ingrepp med de som gjort fler. Medianvärdet ligger ofta på några tiotal operationer per år, till exempel 30. Då jämförs alla med 1–30 ingrepp med dem som har 31–60 (det är få ingrepp som görs i hundratal per år på ett sjukhus i Sverige). I gruppen med lägre antal ligger då sjukhus med mycket små antal och ofta sämre resultat. Det är då naturligt att den gruppen totalt har sämre resultat än dem som ligger över medianen. Självklart är dock skillnaderna mellan dem som gör 30 och dem som gör 31 marginella.

Båda hänvisar också till forskning som säger att det inte är bra att bara gör 2-3 komplicerade ingrepp av en viss typ per sjukhus och år. Men att tröskelvärdet till bra resultat är ”förvånansvärt lågt, 10-15 per år”,

”Tröskelvärdet till bra resultat är dock förvånansvärt lågt, 10–15 per år, för större canceroperationer, kärlingrepp med flera. Förklaringen är sannolikt att kliniken med ett sådant antal av en viss operation också gör många andra av likartat slag som inte tagits med i studierna, det vill säga den verkliga erfarenheten är betydligt större. Och att den är förenad med goda kringresurser i form av erfarna narkosläkare, operationspersonal, hjärtläkare och allt annat som behövs för bra kirurgi.”